Blogg Äkta hem

Webshop

Instagram

Lantliv

Entreprenörsskap Lantliv Trädgård & Uteliv

Tofvehult – en plats för inspiration och återhämtning

Tofvehult

För ett par veckor sedan hade jag en alldeles underbar helg med några av mina vänner från inredningsutbildningen på Tofvehult utanför Västervik i Småland. Det var där vi hade vi vår certifieringshelg, vi har haft återträffar där flera gånger sedan dess och förhoppningsvis blir det många fler.

Tofvehult är en plats för boende, möten och retreats och drivs av Lena och Peter Göransson och Corinne May. På deras hemsida står det ”Här i Tofvehult vill vi inspirera till ett liv i harmoni och balans med naturen, ett liv fyllt med glädje, skönhet och kreativitet.” Och visst blir man inspirerad och rofylld i en skön kombination då man vistas på denna plats!

Nisse i Tofvehult

Det stora vackra huset är ursprungligen ett garveri och bär på rik historia som riktigt känns då man stiger in genom grindarna. Maten är magiskt god, oftast vegetarisk och tillagad med sådan kärlek och omsorg att det känns hela vägen ner i magen. Omgivningarna är som tagna ur en sagobok med rik lummig natur och två stora sjöar.

Huset och stugorna är så omsorgsfullt och mysigt inredda. Jag kom mig faktiskt inte för att fota så mycket då vi var där utan la allt fokus på att få tid med mina vänner, men jag tog en sväng i trädgården med kameran, måste bara visa er! Först ett par bilder från den ombonade köksträdgården där växterna verkar trivas minst lika bra som människorna. Mycket av maten som serveras kommer direkt från gårdens odlingar.

Tofvehult köksträdgård

Ängeln i köksträdgården

Mysiga sittplatser finns det lite överallt, det går knappt att ta sig från punkt a till punkt b utan att stanna upp och sätta sig någonstans för det är så inbjudande. Här i värmen framför entrén åt vi lunch tillsammans innan vi skulle skiljas åt på söndagen.

Matplats i trädgården

Hammocken

Sittplats på verandan

Och liggplatser förstås. Under de knotiga gamla träden. Att ligga här i hängmattan under en filt och vagga sakta under trädkronorna medan hönorna kacklar i bakgrunden, det är svårt att ha det bättre än så.

Hängmattor

Här och där dyker lite oväntade inslag upp som ger trädgården en lekfull kontrast mitt i allt det vackra, som den här lilla discokulan som glittrar glatt i ett av de gamla träden.

Discokula

Hela stället andas djup och glädje samtidigt och människorna som driver det är så varma och välkomnande att man känner sig hemma direkt. Jag längtar redan tillbaka. Alla borde få sig en dos Tofvehult då och då <3

Kaprifol

Personligt

Johan Gabriel

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

I ett tidigare inlägg berättade jag ju om Sofia, vår gårds urmoder. Kvinnan som blev änka vid 26 års ålder och då fick gifta sig med sin älskades bror för att få ihop livet. Denna gång ska jag berätta lite mer om honom – min morfars far Johan Gabriel.

Johan föddes i augusti år 1858 (sex år yngre än den bror han skulle komma att ta över efter) som ett av barnen till byns soldat Gabriel Berglund Frank och hans hustru Anna Lotta Bolin. Deras soldattorp finns kvar och ligger på andra sidan vägen från oss. Det har använts som bagarstuga och sommarhus till vår gård under mormor och morfars tid och nu bor mina föräldrar där. Det är dock väldigt moderniserat och utbyggt så man ser inga spår av det trånga fattiga hem som soldattorp oftast var.

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Jag är nyfiken på hur Johans liv såg ut fram tills att han gifte sig med Sofia. Han var ju då 31 år gammal och hade ännu inte stadgat sig. Det känns rätt sent för att vara på den tiden. Jag undrar hur det kändes för honom att plötsligt ha det stora ansvaret för både gård, fru och barn. Hade han längtat efter familj eller var det ett ok för honom? Ett år tidigare hade han tagit sparken de nära 30 milen ner till Sundsvall för att hjälpa till att bygga upp staden efter branden. Umeå brann ju samma år, varför stannade han inte här och tog byggjobb? Var han egentligen en äventyrssjäl? Jag får aldrig veta.

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Johan blev hela 95 år gammal och inför hans sista födelsedag år 1953 hade han besök av en journalist från lokaltidningen. Jag är så glad att tidningsurklippet finns kvar hos oss. Så här står det:

 

”En 95-åring i Obbola

Johan Granström

Man må förundra sig över den allmakt som klipper livstrådar på tidigt stadium och beskär andra en livslängd som började långt före väg och bil. Den reflektionen inställer sig osökt, när man i reportagesyfte kör ut till Obbola by för en födelsedagsintervju med Janne Granström, som på fredag fyller 95 år.

Han har mycket att berätta om gamla Obbola sade man. Minnet är klart, hörsel och syn likaså. Och han kan berätta…

Men gubben Granström, som säkert varit en rese till hälsa och arbetskraft frånsett ett säreget långt liv, låg i sin säng med ålderns prägel över sitt anlete.

Visst mindes han samhället på gamla sågens dagar, innan sulfitfabrikens tekniska vidunder satte prägel både på jorden och på himmelens farande vindar. Innan ön hade broförbindelse med fastlandet eller ens en ordentlig väg. Då man i riskabla förfallstider tog chansen över Västerfjärdens knakande isar för att nå kontakt med Stöck´ och därmed med det övriga civilisationsnätet. Och visst hade han som så många samtida i unga och starka år dragit med sparkstöttingen nedför norrlandskusten till Sundsvall, där byggnadsraska norrlänningar hjälpte till att resa staden efter branden. Och han erinrade sig de två fotvandringarna upp till Altappen i Luleå, när arbetet tröt hemma på ön och det blev knapert med utkomsten. Eller då man spikade ihop Sandvikskajen för den massiva dagslönen av 1:50.

Men Janne Granströms höga ålder gjorde minnesbilderna lite ryckiga, hågkomsternas horisont hade blivit snävare. Han bor på den jord, där hans fader, soldaten Berglund från Hörnefors, fick sig tilldelad rote. Och runt om sig har han gårdar med idel Granströmare i egna hus. Och där nu fostras frö av hans frö. Över dragsoffan hänger en oljemålning i rött och grönt. Hans fiskestuga på Tarv, upplyser hushållerskan Lydia Björk som är från Norsjö och kan berätta att Janne Granström varit ut till den stugan sedan han fyllde 90 år. Brodern hans var förman åt bolagsherrarna, själv sysslade Janne vid sidan om sitt timmermanskap med jordbruk och fick väl slita hårt för sitt dagliga bröd, ehuru han bar gärningen med bättre hälsa och mindre sliten kropp än dem som nu gått bort före honom.

– Få si, säger han begrundande. Sjuk har jag väl aldrig vyre. Jo, för 27 år sen gatt jag på lasarette för magsår. Men hä va in läng hä.

Nu ristar ålderns fina runor sitt karaktärsfulla nät i Janne Granströms ansikte och förlänar det personlighetens resning. Men Obbola-borna, som i den gamle haft en minnesrik och färgfylld kulturbok att ösa ur med levande detaljer ur enkelt vardagsliv och handfast personhistoria, de håller styvt på Janne Granström. Han är den sista kvarvarande från en pionjärtid, som nutidens barn med 90 hästkrafter under bilhuven och varmt och kallt vatten i kökskranarna kan ha gott av att erinra sig.

Mr Spleen”

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Jag tycker den här artikeln är så fin och visar på vilken respekt en hög ålder bar med sig förr jämfört med nu. Kunde jag resa i tiden är Johan en av de jag helst skulle vilja få träffa. Vi skulle slå oss ner tillsammans på bänken vid husväggen och han skulle få berätta allt om sitt liv. Jag skulle kunna lyssna i timtal!

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Det är något särskilt men honom. Jag tycker hans blick plirar så busigt till och med genom ett gammalt svartvitt foto. Då mormor och morfar tog över jordbruket kring år 1930 flyttade Johan och Sofia in i ett mindre hus här på gården där en annan av hans ättlingar nu bor. Mamma har berättat att Johan för det mesta satt i glasverandan till det huset och hennes kompisar vågade ibland inte följa henne hit för de trodde att han med sitt långa vita skägg var tomten. Tydligen målades tomten upp som en något mer skrämmande figur då jämfört med idag…

 

Entreprenörsskap Hem & Inredning Personligt

Be universum om hjälp

Det är så mycket som är fint och fantastiskt med att driva sitt eget företag och att följa sitt hjärta. Att aldrig känna ”söndagsångest”, jag längtar till måndag när söndagskvällen kommer. Att få lära sig massor, växa och utvecklas som människa både kunskapsmässigt och på ett personligt plan. Alla möten med andra kreativa entreprenörer. Att till stor del få ägna sina dagar åt något man älskar och brinner för.

Arbetsrum öppet skåp

Det låter ju som en rakt igenom härlig tillvaro. Men det är såklart inte härligt varje dag och det är långt ifrån enkelt. Förutom att vara kreatör, inredare, butiksägare, instagrammare och allt det där roliga så ska jag axla rollen som it-tekniker, säljare, logistikansvarig, marknadsföringsstrateg och en rad andra titlar som jag egentligen inte är så intresserad av.

Men den största utmaningen för mig tror jag är att alltid vara den som är ytterst ansvarig. För allt. Går något snett är det jag som måste räta upp det. Står det still är det jag som måste se till att det händer något. Går det inte runt är det upp till mig att lösa det. Är man då lite av the worrying kind och tenderar att överanalysera – ja då tystnar aldrig tankebruset. Det finns alltid något som behöver utvärderas, planeras eller övervägas.

Papperspåsar

Jag klagar inte, långt ifrån. Det är en ynnest att ha möjligheten att prova på det här och jag ångrar inte en sekund. Men ibland blir jag så trött i hjärnan så kreativiteten blir lidande. Tankebruset överröstar kreativitets-flowet. För någon vecka sedan hade jag den känslan. Jag blev bara så trött och kände inget sug efter det jag normalt sett älskar att göra. Så jag bad universum om hjälp.

– ”Jag kämpar verkligen på här men nu skulle jag behöva hjälp. Snälla ge mig ett tecken att jag är på rätt väg. Eller en möjlighet till distans, att få stänga ner tankebruset ett tag.”

Sedan bestämde jag mig för att dra mig undan lite från omvärlden några dagar. Hålla mig så tyst och stilla som möjligt för att tydligare kunna märka tecknet eller svaret jag skulle få. Jag har gjort samma sak tidigare och det är nästan kusligt hur tydlig hjälp man kan få.

Vitsippor arbetsbänk

Dagen efter kom en vän hit och frågade om jag inte hade lust att följa med henne på en veckas semester till Bulgarien. Den hon skulle åka med hade hoppat av. Resan var betald. Jag behövde bara säga ja och åka med, så på onsdag bär det iväg. Vilken gåva! Jag tror knappt det är sant! Och det ska bli så skönt att få komma ifrån några dagar. Tankebruset följer nog också med men jag vet att det kommer att brusa tystare då jag är så långt ifrån det dagliga arbetet. Och det är så mycket lättare att se saker tydligt då man får lite distans.

Har du bett universum om hjälp eller tecken någon gång? Fick du svar?

Personligt

Katarina Sofia – vår gårds urmoder

Katarina Sofia

Jag tänkte berätta lite historia om vårt hus och några av de människor som har bott här i några inlägg framöver. Först ut är den här kvinnan, Katarina Sofia – min morfars mor. Henne känner jag så starkt för trots att jag såklart aldrig har träffat henne. Hon var den som tillsammans med sin man Nils Petter planerade och byggde upp vår gård år 1888. Jag tycker om att tänka på det. Jag föreställer mig hur de tillsammans vandrade här på samma mark som vi vandrar på, tittade ut över viken och markerna, bestämde husets placering och planerade och drömde om hur det skulle bli då det var klart.

Kontraktet med timmermännen som skulle timra upp gården har mina föräldrar sett men det har tyvärr kommit på villovägar och är nu borta. De minns i alla fall att det stod angett hur mycket timmer som skulle gå åt, att det låg färdigt på backen här på gården och att det skulle kosta 100 riksdaler att få huset uppbyggt.

Laga skifte 1889

På laga-skiftes-kartan från 1889 kan man se att både huset och ladugården står på plats (skifte Cd) och åkrarna nedanför huset är uppodlade. Sofia och Nils hade hunnit få två små döttrar tillsammans och de skulle ha det bra på sin nya gård men så hände något som inte fick hända. En höstdag år 1889, bara ett år efter huset stod klart, dog Nils av ”bulning i halsen” som det står i dödsboken. Jag vet inte säkert vad det betyder men antar att det var en halsböld. Sofia stod plötsligt ensam kvar. 26 år gammal, änka med en ny stor gård och två små döttrar. Jag kan inte ens föreställa mig vad hon måste ha gått igenom.

Att som ung kvinna på 1800-talet försörja sig själv och sina barn och samtidigt ta hand om en stor gård och djur var näst intill omöjligt. Hela situationen löstes praktiskt, genom att Nils bror Johan tog över hemmanet och gifte sig med Sofia. Tänk att behöva gifta sig med sin älskades bror för att klara sig. Jag vet ju inte hur deras relation var men de levde ett långt liv tillsammans och fick många barn ihop.

Morfars mor med barnbarn

Min mamma har väldigt svaga minnen av sin farmor, hon dog när mamma var fyra år, men jag har intervjuat en kusin till mamma som är över 90 år gammal. Han har klara minnen av Sofia och berättade att hon vid något tillfälle ska ha sagt att ”en Nils va bätter”. Och det är klart – det var ju honom hon en gång hade valt att dela sitt liv med. Hon döpte en av sina söner, min morfar, till Nils efter sin älskade.

Morfars mor på åkern

Mammas kusin berättade också att Sofia, bara några timmar efter att hon fött en av sina många söner, var ute och slet igen på kornåkern. Hon var av segt virke. Eller kanske hade hon tvingats bli stark. Det är så oerhört sorgligt att tänka på hur hennes liv blev något helt annat än hon hade tänkt. Hoppas hon i alla fall kunde vara lycklig här på gården. Jag önskar jag kunde tacka henne på något sätt för att allt hennes slit är en del i att jag får ha det så bra här idag. Det enda jag kan göra är att hänga hennes foto på väggen i salen, tänka på henne och göra det bästa jag kan för att förvalta det som hon har varit med och byggt upp.

Porträtt morfars mor i salen

 

Lantliv Trädgård & Uteliv

Årets första besök i blåsippsbacken

Varje vår runt den här tiden är det många här i byn som väljer att ta sin promenad förbi en viss gata. Det är gatan där huset vid blåsippsbacken ligger, man vet att det är vår på riktigt då blåsipporna slår ut där. Idag tog jag min premiärpromenad dit för i vår och ja, du ser ju. Vårfeeling de lux!

Blåsippsbacken

Backen är helt full med lysande blå stjärnor i allt det bruna fjolårsvissna. Efter blåsipporna brukar backen fyllas av vita sippor i stället, några har redan börjat slå ut.

Senare på sommaren brukar backen vara full av pastelliga midsommarblomster och lite andra ängsblommor. Å om man kunde få till en sådan växtföljd här nedanför vårt hus. Så omåttligt vackert och i stort sett helt utan skötsel. Tror jag ska göra ett försök att så in dessa sorter framöver!

Blåsippsbacken med hus

Huset som backen ligger vid är också helt fantastiskt. En liten västerbottensgård som jag gissar är från slutet av 1800-talet precis som vår. Den har sina dubbeldörrar kvar, originalfönster och i trädgården står några knotiga fina gamla äppelträd. Huset har använts som sommarstuga så länge jag kan minnas så jag tror inte det  har moderniserats så mycket här. Det verkar inte vinterisolerat utifrån i alla fall och jag har en känsla av att mycket är väldigt välbevarat invändigt. Jag har länge tänkt att jag kanske skulle gå förbi här med lite nybakade bullar någon sommardag då ägarna är på plats och berömma dem för varsam omvårdnad. Har jag tur kanske jag får kika lite på insidan…

Hållbarhet Lantliv Trädgård & Uteliv

Var i hela världen ska jag ställa alla sådder?

Pannrumsfönster

Jag är så vansinnigt peppad på kommande odlingssäsong! Mer än på många år. Till viss del handlar det nog om att jag mår bra och har mer energi än jag har haft de senaste somrarna, till viss del beror det nog på inspiration från Skillnadens trädgård och Mandelmanns förstås men allra mest tror jag det beror på att vi ä n t l i g e n ska bygga växthus i år! Det ska jag berätta mer om i ett inlägg längre fram.

Jag bläddrar i trädgårdsböcker och tidningar, läser under trädgårdskategorin i mina favoritbloggar, skissar och skriver listor och bara står och glor med drömsk, fånig blick på vår köksträdgård och smider planer i huvudet. Allt blir säkert inte verklighet men det som blir det blir. Jag har i alla fall haft roligt under drömtiden.

Zinnia

I pannrummet trängs mängder med plantor av pastatomat, två olika sorters körsbärstomat och zinnia. Här inne i köket har solrosor, slingerkrasse och linnétagetes börjat kika upp ur jorden och idag ska jag pilla ner gurka, squash, luktärter, broccoli, prydnadspumpor, grönkål och basilika. Kanske i senaste laget men det gäller att inte börja för tidigt här uppe i norr ifall man som jag inte har någon växtbelysning. Annars blir det gängliga och eländiga plantor. Var jag ska ställa alltihop tills växthuset är klart blir en spännande utmaning…

Fröerna har jag beställt från Runåbergs fröer som vanligt. De har ekologiska fröer, snabb och god service och så väldigt fina fröpåsar. Sånt kan lätt avgöra för mig.

Eftersom jag sår såna mängder i år har jag satt det mesta i avklippta mjölkkartonger. Smidigt, miljövängligt och billigt men inte så fint förstås. Några sorter måste jag såklart sätta i fina gamla lerkrukor på udda kaffefat också.

Ögonen ska ha sitt.

Lerkrukor och fröpåsar

Entreprenörsskap Hållbarhet Hem & Inredning

Betydelsen av en trivsam arbetsmiljö

Arbetsrum helhet

En av de stora fördelarna med att jag numera driver mitt eget företag och kan arbeta hemifrån är att jag får styra helt över hur min arbetsmiljö ser ut. Jag som både älskar gamla hus och att få vara hemma är ju rätt nöjd redan där men att dessutom göra lite extra för att skapa en fin och hemtrevlig arbetsmiljö är något jag prioriterar och lägger tid på.

Till att börja med har jag skapat ett arbetsrum som passar till huset såväl som mig. Då jag först skulle inreda detta rum tittade jag lite för mycket på det teoretiskt rätta och för lite på husets personlighet och min egen vilja. När jag valde kulör till väggarna tänkte jag att det skulle vara en ljus kulör att bli pigg i, som ger en neutral bas till alla möbler och prylar jag behöver här inne och som ger ett bra fotoljus. Så jag valde vita väggar trots att det egentligen inte alls är något jag tilltalas av. Rätt snabbt insåg jag att det spelar ingen roll hur rätt det här var i teorin – det blev fel till det här rummet. Så hittade jag tapeten Gårdskontoret via Gysinge Byggnadsvård och blev blixtförälskad. Bara namnet var ju nästan skäl nog att välja den :)

Trots att den var något helt annat än det rätta rent teoretiskt så kändes det så rätt då den kom på plats! Man kan läsa sig till massor med bra tankar och teorier kring hur man ska inreda ett rum men det som ska väga allra tyngst är alltid känslan och längtan hos den som ska vistas i rummet!

Rummet används till lagerhållning, paketinslagning, ateljé och jag har även en liten kontorshörna här inne men där sitter jag nästan aldrig eftersom det är bekvämare att bre ut sig med papper och pärmar på köksbordet eller sitta i gungstolen med datorn i knät. På tidigare arbetsplatser har jag haft höj- och sänkbara kontorsbord och dyra kontorsstolar med en massa ergonomiska finesser men har ändå haft en del problem med nacke/bröstrygg. Nu sitter jag på en pinnstol, i gungstolen eller ute på pannrumstrappen och har lustigt nog inga känningar alls i ryggen. (Peppar, peppar.) Dels tror jag gungstolen är en suverän arbetsstol eftersom tyngd/belastningspunkten hela tiden förflyttas i kroppen medan man gungar och dels tror jag det är just variationerna i arbetsuppgifter och sittplatser som gör susen för kroppen.

Häggkvist närbild

All inredning i mitt arbetsrum är second hand-fynd eller arvegods i naturmaterial. Både av miljöskäl, hälsoskäl och framför allt för att jag tycker det är så vackert. De rejäla gamla skåpen sväljer butikens hela lager. Den stora tunga arbetsbänken mitt i rummet är suverän att slå in paket på. Skönt att kunna t. ex. skära av inslagningspapper direkt mot arbetsskivan utan att oroa sig för repor eller skador. Ju mer repor desto bättre! Dessutom är den skivan så fin att ha som bakgrund då man ska fota (blogg-headern är till exempel fotad mot den).

Även verktyg, inslagningspapper, pärmar och annat kontorsmaterial köper jag allra oftast second hand. Det är något som är väldigt lätt att fynda och förutom att det givetvis är bra för miljön att handla second hand, så kan man också hitta sånt som är bra mycket vackrare än det mesta från kontorsvaruhusen. När jag tycker om de verktyg och material jag ska använda gör det heller inte något om det ligger framme och det blir lite stökigt ibland. Det blir ett fint och kreativt stök som lockar mig att skapa ännu mer. Kort och gott – ju finare jag tycker det är och ju mer jag trivs i min arbetsmiljö desto mer kreativ blir jag och desto mer får jag gjort. Det gäller de flesta och det är egentligen ganska märkligt att inte fler arbetsgivare tar fasta på den estetiska arbetsmiljöns betydelse. För både trivsel och produktivitet!

Den lite tunga och rustika känslan i mitt arbetsrum lättar jag upp med att året om ta in något friskt grönt från naturen i rummet. Just nu är det sirliga häggkvistar som håller på att veckla ut sina skira blad. Jag har också en kanna med mjuka videkissar och en med knoppande blåbärsris. Ofta då jag slår in paket till mina kunder knipsar jag av någon kvist och fäster på paketet, ibland tillsammans med en passande boksida ur en naturbok, diktbok eller sångbok. Jag tycker det blir så fint och gör paketen så mycket mer personliga!

Paket Blåbärsris

Det här notbladet kändes väldigt passande på ett paket jag skickade idag efter att ha kommit in helt stelfrusen efter en runda i trädgården…

Hur skulle din dröm-arbetsmiljö se ut?

 

Hem & Inredning Personligt

En gammal möbel är mer än en möbel

Köksbord

En av mina absoluta favoritmöbler här hemma är det mer än 200 år gamla slagbordet vi har som köksbord. Det köpte min farmors far Helfrid Andersson på auktion. Han som var målarmästare målade bordet i en vacker grågrön nyans och såvitt jag vet har det inte målats sedan dess.

Farmors far målarmästaren

Det hade stått på en tillfällig officersmäss i Hörnefors under finska kriget och den 5 juli år 1809 då en grupp militärer satt runt bordet fick de beskedet att officeren Joakim Zachris Duncker just hade stupat i slaget vid Hörnefors. Då karvade en av dem ett djupt kors i bordsskivan. Det här har jag fått berättat för mig av farmor som fått höra det av sin far men varken hon eller jag kan förstås vara säkra på att det stämmer. Jag väljer att tro på det!

Bordet stod i sommarstugan som farmors föräldrar byggde vid havet i Hörnefors på 1920-talet. Här har farmor och hennes syster suttit som barn och nött ner stagen under lådorna med sina små fötter. Och senare gjorde deras egna barn detsamma. Här har mina förfäder ätit gott, ätit fattigt, skrattat, gråtit, kalasat med vänner, ätit stillsamma vardagsmiddagar, firat högtider, tagit beslut och berättat innerligheter. Detta bord vet garanterat mer om min historia än jag själv vet, önskar det kunde berätta.

Stag under bordet

Det är skevt, sprucket och lite vingligt. Då någon råkar spilla ut sitt glas rinner det rakt ner på golvet genom springorna och ibland även ner i lådorna under bordet så man måste plocka ur och torka av allt. Det har uthärdat både finska kriget, första och andra världskriget och stått pall men sedan mötte det sin överman – vår dotter Agnes. Det har åldrats i ganska rask takt sedan hon kom in i bilden, om man säger så :) Men vi ska göra allt för att hålla det vid liv länge till. Det går knappt att få ett mer opraktiskt matbord men historien, känslan och vackerheten överväger och jag älskar det verkligen!

Lantliv Trädgård & Uteliv

Jag intensivnjuter av skogen den här sista tiden

Grenar i förgrunden

Nu när jag jobbar hemma och för mig själv går lunchen för det mesta ganska snabbt. Jag har gott om tid att gå ut och fånga dagsljuset en stund efter jag har ätit. Ofta blir det en långpromenad ute i naturen och så här års, just innan skogen riktigt vaknar till liv igen, vill jag passa på att vara där lite extra.

Skägglav

Under vintern har skogen bjudit på tystnad och stillhet. Träden har skyddat från vinden och snön. Granarna har gett trygg och ombonad grönska i allt det kalla vita och grå. Medan många av skogens djur har vintervilat eller rest till värmen har deras hem stått öppet för mig att låna och det är jag så tacksam för.

Nu kommer en annan tid. Våren och sommaren då det alldeles kokar av liv i skogen. Älgarna och rådjuren som under vintern lite desperat sökt sig närmare gårdarna för att leta mat återvänder till att ströva i skogen. Flyttfåglarna kommer hem. Spindlarna väver nät mellan träden. Det myllrar i myrstackarna, kvittrar i träden och surrar av myggor. Skogen blir djurens egna igen och jag drar mig lite tillbaka. Vill vara på ängar, åkrar och stränder. Vandra i fält av gräs och blommor och längs vågigt hav. Njuta av svalkande vindar. Sånt som lockar allra mest på sommaren.

Blåbärsris i motljus

Men än är det lite tid kvar och jag passar på att intensivnjuta av skogen bara lite till ❤

Hem & Inredning Lantliv

Sköna vilsamma påsk!

Påsken är verkligen en av mina favorithögtider. Sköna kravlösa dagar just då våren står i startgroparna och man längtar efter ledighet som mest. Vi tar det lugnt och spelar spel, löser korsord, ser på film och äter lite påskgodis. Uppblandat med någon skogsutflykt och lite fix på gården då solen tittar fram. Dessutom har vi turen att vara bortbjudna på middag ett par kvällar så vi behöver inte ens fundera på maten. Omåttligt lyxigt!

Påskkyckling

Jag påskar inte till det så mycket här hemma men vissa saker måste alltid vara med, som denna lilla påskkyckling som har hängt med sedan jag var liten. Några våriga pappersbonader, ett påskris med äggen som barnen har målat, ett annat med de vackra fjädrarna jag säljer i butiken och såklart krukor och vaser med vårblommor från handelsträdgården vi har turen att bo intill.

Gula tulpaner på lök

Aprilvädret har verkligen gjort skäl för namnet i år! Det har snöat, blåst och varit rejält kallt men så däremellan lyser plötsligt solen och det blir tydligt att våren är här. Det är nästan lustigt hur välgörande de här första solstrålarna är, hur tydligt det är att vi har haft solbrist en hel lång vinter. Solljuset sliter och drar i hela mitt väsen och det är näst intill omöjligt att inte skynda sig ut, stanna upp och bara blunda mot solen. På dagarna kan solen kännas nästan obarmhärtigt ljus och stark, allra mest älskar jag morgon- och kvällssolen. Den där mjuka varma som hänger just över trädtopparna och lämnar vackra skuggspel på väggarna här inne.

Kvällssol i ateljen

Jag hoppas du också har en riktigt fin påsk som är precis så som du vill ha den <3