Blogg Äkta hem
Personligt

Johan Gabriel

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

I ett tidigare inlägg berättade jag ju om Sofia, vår gårds urmoder. Kvinnan som blev änka vid 26 års ålder och då fick gifta sig med sin älskades bror för att få ihop livet. Denna gång ska jag berätta lite mer om honom – min morfars far Johan Gabriel.

Johan föddes i augusti år 1858 (sex år yngre än den bror han skulle komma att ta över efter) som ett av barnen till byns soldat Gabriel Berglund Frank och hans hustru Anna Lotta Bolin. Deras soldattorp finns kvar och ligger på andra sidan vägen från oss. Det har använts som bagarstuga och sommarhus till vår gård under mormor och morfars tid och nu bor mina föräldrar där. Det är dock väldigt moderniserat och utbyggt så man ser inga spår av det trånga fattiga hem som soldattorp oftast var.

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Jag är nyfiken på hur Johans liv såg ut fram tills att han gifte sig med Sofia. Han var ju då 31 år gammal och hade ännu inte stadgat sig. Det känns rätt sent för att vara på den tiden. Jag undrar hur det kändes för honom att plötsligt ha det stora ansvaret för både gård, fru och barn. Hade han längtat efter familj eller var det ett ok för honom? Ett år tidigare hade han tagit sparken de nära 30 milen ner till Sundsvall för att hjälpa till att bygga upp staden efter branden. Umeå brann ju samma år, varför stannade han inte här och tog byggjobb? Var han egentligen en äventyrssjäl? Jag får aldrig veta.

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Johan blev hela 95 år gammal och inför hans sista födelsedag år 1953 hade han besök av en journalist från lokaltidningen. Jag är så glad att tidningsurklippet finns kvar hos oss. Så här står det:

 

”En 95-åring i Obbola

Johan Granström

Man må förundra sig över den allmakt som klipper livstrådar på tidigt stadium och beskär andra en livslängd som började långt före väg och bil. Den reflektionen inställer sig osökt, när man i reportagesyfte kör ut till Obbola by för en födelsedagsintervju med Janne Granström, som på fredag fyller 95 år.

Han har mycket att berätta om gamla Obbola sade man. Minnet är klart, hörsel och syn likaså. Och han kan berätta…

Men gubben Granström, som säkert varit en rese till hälsa och arbetskraft frånsett ett säreget långt liv, låg i sin säng med ålderns prägel över sitt anlete.

Visst mindes han samhället på gamla sågens dagar, innan sulfitfabrikens tekniska vidunder satte prägel både på jorden och på himmelens farande vindar. Innan ön hade broförbindelse med fastlandet eller ens en ordentlig väg. Då man i riskabla förfallstider tog chansen över Västerfjärdens knakande isar för att nå kontakt med Stöck´ och därmed med det övriga civilisationsnätet. Och visst hade han som så många samtida i unga och starka år dragit med sparkstöttingen nedför norrlandskusten till Sundsvall, där byggnadsraska norrlänningar hjälpte till att resa staden efter branden. Och han erinrade sig de två fotvandringarna upp till Altappen i Luleå, när arbetet tröt hemma på ön och det blev knapert med utkomsten. Eller då man spikade ihop Sandvikskajen för den massiva dagslönen av 1:50.

Men Janne Granströms höga ålder gjorde minnesbilderna lite ryckiga, hågkomsternas horisont hade blivit snävare. Han bor på den jord, där hans fader, soldaten Berglund från Hörnefors, fick sig tilldelad rote. Och runt om sig har han gårdar med idel Granströmare i egna hus. Och där nu fostras frö av hans frö. Över dragsoffan hänger en oljemålning i rött och grönt. Hans fiskestuga på Tarv, upplyser hushållerskan Lydia Björk som är från Norsjö och kan berätta att Janne Granström varit ut till den stugan sedan han fyllde 90 år. Brodern hans var förman åt bolagsherrarna, själv sysslade Janne vid sidan om sitt timmermanskap med jordbruk och fick väl slita hårt för sitt dagliga bröd, ehuru han bar gärningen med bättre hälsa och mindre sliten kropp än dem som nu gått bort före honom.

– Få si, säger han begrundande. Sjuk har jag väl aldrig vyre. Jo, för 27 år sen gatt jag på lasarette för magsår. Men hä va in läng hä.

Nu ristar ålderns fina runor sitt karaktärsfulla nät i Janne Granströms ansikte och förlänar det personlighetens resning. Men Obbola-borna, som i den gamle haft en minnesrik och färgfylld kulturbok att ösa ur med levande detaljer ur enkelt vardagsliv och handfast personhistoria, de håller styvt på Janne Granström. Han är den sista kvarvarande från en pionjärtid, som nutidens barn med 90 hästkrafter under bilhuven och varmt och kallt vatten i kökskranarna kan ha gott av att erinra sig.

Mr Spleen”

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Jag tycker den här artikeln är så fin och visar på vilken respekt en hög ålder bar med sig förr jämfört med nu. Kunde jag resa i tiden är Johan en av de jag helst skulle vilja få träffa. Vi skulle slå oss ner tillsammans på bänken vid husväggen och han skulle få berätta allt om sitt liv. Jag skulle kunna lyssna i timtal!

Copyright Nina Tegenfeldt www.aktahem.se

Det är något särskilt med honom. Jag tycker hans blick plirar så busigt till och med genom ett gammalt svartvitt foto. Då mormor och morfar tog över jordbruket kring år 1930 flyttade Johan och Sofia in i ett mindre hus här på gården där en annan av hans ättlingar nu bor. Mamma har berättat att Johan för det mesta satt i glasverandan till det huset och hennes kompisar vågade ibland inte följa henne hit för de trodde att han med sitt långa vita skägg var tomten. Tydligen målades tomten upp som en något mer skrämmande figur då jämfört med idag…

 

You Might Also Like...

2 Comments

  • Reply
    TIDSTJUVEN
    26 juni, 2017 at 23:41

    Åh, vilken intressant historia om en av dina förfäder. Tack för att du delar med dig!

    • Reply
      Nina
      27 juni, 2017 at 07:56

      Så roligt att du tycker om, tack!

    Kommentera gärna, jag blir så glad om du lämnar en hälsning!

    %d bloggare gillar detta: