Blogg Äkta hem
Personligt

Katarina Sofia – vår gårds urmoder

Katarina Sofia

Jag tänkte berätta lite historia om vårt hus och några av de människor som har bott här i några inlägg framöver. Först ut är den här kvinnan, Katarina Sofia – min morfars mor. Henne känner jag så starkt för trots att jag såklart aldrig har träffat henne. Hon var den som tillsammans med sin man Nils Petter planerade och byggde upp vår gård år 1888. Jag tycker om att tänka på det. Jag föreställer mig hur de tillsammans vandrade här på samma mark som vi vandrar på, tittade ut över viken och markerna, bestämde husets placering och planerade och drömde om hur det skulle bli då det var klart.

Kontraktet med timmermännen som skulle timra upp gården har mina föräldrar sett men det har tyvärr kommit på villovägar och är nu borta. De minns i alla fall att det stod angett hur mycket timmer som skulle gå åt, att det låg färdigt på backen här på gården och att det skulle kosta 100 riksdaler att få huset uppbyggt.

Laga skifte 1889

På laga-skiftes-kartan från 1889 kan man se att både huset och ladugården står på plats (skifte Cd) och åkrarna nedanför huset är uppodlade. Sofia och Nils hade hunnit få två små döttrar tillsammans och de skulle ha det bra på sin nya gård men så hände något som inte fick hända. En höstdag år 1889, bara ett år efter huset stod klart, dog Nils av ”bulning i halsen” som det står i dödsboken. Jag vet inte säkert vad det betyder men antar att det var en halsböld. Sofia stod plötsligt ensam kvar. 26 år gammal, änka med en ny stor gård och två små döttrar. Jag kan inte ens föreställa mig vad hon måste ha gått igenom.

Att som ung kvinna på 1800-talet försörja sig själv och sina barn och samtidigt ta hand om en stor gård och djur var näst intill omöjligt. Hela situationen löstes praktiskt, genom att Nils bror Johan tog över hemmanet och gifte sig med Sofia. Tänk att behöva gifta sig med sin älskades bror för att klara sig. Jag vet ju inte hur deras relation var men de levde ett långt liv tillsammans och fick många barn ihop.

Morfars mor med barnbarn

Min mamma har väldigt svaga minnen av sin farmor, hon dog när mamma var fyra år, men jag har intervjuat en kusin till mamma som är över 90 år gammal. Han har klara minnen av Sofia och berättade att hon vid något tillfälle ska ha sagt att ”en Nils va bätter”. Och det är klart – det var ju honom hon en gång hade valt att dela sitt liv med. Hon döpte en av sina söner, min morfar, till Nils efter sin älskade.

Morfars mor på åkern

Mammas kusin berättade också att Sofia, bara några timmar efter att hon fött en av sina många söner, var ute och slet igen på rågåkern. Hon var av segt virke. Eller kanske hade hon tvingats bli stark. Det är så oerhört sorgligt att tänka på hur hennes liv blev något helt annat än hon hade tänkt. Hoppas hon i alla fall kunde vara lycklig här på gården. Jag önskar jag kunde tacka henne på något sätt för att allt hennes slit är en del i att jag får ha det så bra här idag. Det enda jag kan göra är att hänga hennes foto på väggen i salen, tänka på henne och göra det bästa jag kan för att förvalta det som hon har varit med och byggt upp.

Porträtt morfars mor i salen

 

You Might Also Like...

6 Comments

  • Reply
    Anna
    9 maj, 2017 at 20:43

    Vilket öde! Så fantastiskt att ha en sådan historia och en sådan plats att tillhöra. Själv är man ju lite rotlös, men kanske har vi startat vår släkts historia på den här platsen där vår gård ligger, genom att slå oss ner här…

    • Reply
      Nina
      10 maj, 2017 at 09:16

      Ja det är verkligen en ynnest att känna till sin bakgrund och få ha rötterna nära. Men precis som du säger – att starta upp något nytt på en kär plats är ju själva början på något som kan bli väldigt stort! Det var ju precis vad min anmoder gjorde och om typ 150 år kanske någon av dina ättlingar ägnar dig många tacksamma tankar för det ni skapar just nu <3

  • Reply
    Sandra, Torpardröm
    10 maj, 2017 at 06:19

    Vilket fint inlägg ♥ Fantastiskt att veta så mycket om ert hus, de som bott där och dina släktingar. Blev riktigt sugen på att försöka ta reda på mer om de som byggde och levde i vårt lilla torp.

    • Reply
      Nina
      10 maj, 2017 at 09:21

      Tack! Ja det är verkligen en ynnest att få och vilja leva just där man har sina rötter.
      Ja! Tycker absolut du ska forska lite på torpets bakgrund om du är sugen på det. Det kan ju ge en ännu starkare känsla för sitt gamla hus att lära känna människorna bakom <3

  • Reply
    browneyedgirl28
    10 maj, 2017 at 06:50

    Fantastiskt att få läsa detta :) Måste vara så roligt att veta mer om dina släktingar och dom som bott där. Är väldigt nyfiken på hur det sett ut här där vi bor på landet för länge sen. Något jag faktiskt ska forska i tror jag. Tack för du delade med dig <3

  • Kommentera gärna, jag blir så glad om du lämnar en hälsning!

    %d bloggare gillar detta: